Blogg Hemligheternas hus

För fyra år sedan började jag skriva om historian bakom det värdefulla huset i Helsingfors. Staten hade sålt ett gammalt ämbetshus till en privat investerare och huset sanerades för bostadsbruk. Byggherren beställde boken och gav mig fria händer att skriva.

Det fanns bara en blygsam önskan. Att jag inte allt för ofta skulle använda namnet som huset kallas i folkmun.

Det lovade jag gärna – utan att veta hur svårt det skulle bli att hålla löftet.

Det ståtliga huset i nyrenässansstil byggdes 1889 i Ulrikasborg på adressen Högbergsgatan 21. I början beboddes huset av fint folk i Helsingfors.

År 1903 såldes huset till den ryska staten, som gav det till gendarmens förfogande. Ryssland satte Finland under kontroll och för det behövdes gendarmer och hemliga poliser, Ohrana. Helsingforsborna började kalla huset för Ohranas hus.  Öknamnet blev – med moderna ord – en permanent skada för det fina husets rykte.

Först undvek jag att använda namnet när jag tog kontakt med folk och frågade efter information. Det tog en stund tills samtalspartnern sa: "Du skulle genast ha sagt att det gäller Ohranas hus.” Huset var inte känt under något annat namn.

Situationen upprepades flera gånger under skrivandet.  Många erkände att de rent av skydde huset och ansåg det vara hemlighetsfullt, men att det också var fascinerande.

Ohranas tid i huset varade ändå bara i 14 år och avslutades genom ryska revolutionen 1917. Därefter användes huset av Finlands försvarsministerie och arméns ledning i ett par tiotal år. Huset leddes av jägarna, av vilka många tidigare hade förhörts av Ohrana.

I huset utfördes ett värdefullt och patriotiskt arbete. Där tjänstgjorde hjältar, men i de långa korridorerna rörde sig också många slags gestalter på 1920–1930-talet.

Den mest kända arbetstagaren var general Gustaf Mannerheim som var ordförande i försvarsrådet, som hade ett eget arbetsrum i huset 1931–1939.

Staben för Gränsbevakningsväsendet fanns i huset i nästan 70 år fram till 2012.  De som en gång hade besökt huset kom ihåg och berättade hur stor inverkan byggnaden hade haft både utifrån och inifrån. För de övriga intervjuade kom Gränsbevakningsväsendets långa period som en överraskning.

En bra förklaring till väsendets osynlighet torde finnas i tidens politiska anda. Gränsbevakningsväsendets period i huset inföll under det kalla kriget och de känsliga sovjetiska relationerna. I VSB-Finland var övervakningen av östgränsen en uppgift för män som kunde hålla tyst, och ledningen för anläggningen höll en låg profil i årtionden.

"Den nyinrättade skyddspolisen framställde redan sommaren 1949 sin ståndpunkt till gränsbevakningsväsendet om att tystnadsplikten i tjänsteärenden borde skärpas och att detta bör betonas även i utbildningen. Utifrån mötet bildades en långvarig grundlinje som höll", sägs det i Gränsbevakningsväsendets historik.

Jag gav projektet arbetsnamnet Hemligheternas hus, eftersom det bäst beskrev den över hundra år långa bågen. Jag tänkte att det skulle bli bokens namn då jag visste att det inte var möjligt att trycka Ohranas hus på pärmen. Till slut utvecklade min fru ett ståtligt namn på verket: Historian paraatipaikalla – kivitalo Helsingin sydämessä, alltså ”På paradplats i historien – ett stenhus i Helsingfors hjärta”

Unto Hämäläinen

Författaren är faktaförfattare och tidigare politisk journalist vid Helsingin Sanomat.
 

Läs mer on ämnet: Ochranahusets maffiga historia - Rajamedia