I luften Estonia var en vattendelare i ytbärgarkarriären

Den 28 september 1994 anlände ytbärgaren Mikko Terho som vanligt på sin arbetsplats vid Åbo bevakningsflyg. Det fanns en massa människor på plats, och TV-kameror bakom stängslet. Ansiktsuttrycken inomhus var allvarliga.

– Det framgick mycket snabbt vad som hade hänt.

På morgonen efter olycksnatten var operationen inte längre en räddningsoperation, utan bestod av att lyfta offer ur havet samt insamling av räddningsflottar och livbojar. Vädret var fortfarande dåligt.

– Då förstod man inte hur historiskt det var, berättar Mikko Terho.

Terho tycker han kom lindrigt undan: han var endast med på två spaningsflygningar. De varade hela veckan. De sista överlevande hade hittats klockan nio på olycksmorgonen.

Nu, 27 år senare, är Mikko Terho chef för ytbärgar-akutsjukvårdsgruppen vid Bevakningsflygdivisionen i Helsingfors. Arbetet är fortfarande intressant och belönande, även om det inte alltid går att undvika farliga situationer i karriären.

Gränsbevakningsväsendets prehospitala akutsjukvård har utvecklats mycket

Mikko Terho studerade i tiderna till konditionsskötare, varefter han fullgjorde sin värnplikt som röjdykare. Sedan flyttade han till Cypern för en sommar, där han arbetade som dykinstruktör.

– Sedan såg jag en annons i tidningen där det stod att Gränsbevakningsväsendet söker ytbärgare och att en utbildning inom hälso- och sjukvården räknas som merit.

Så övergick Mikko Terho i Gränsbevakningsväsendets tjänst. I dag arbetar han som förstavårdare och sköter för sin del om helikoptrarnas aktionsberedskap.

Han är också utbildad förstavårdare. I dag består helikopterbesättningen av två piloter, en flygmekaniker, en ytbärgare och en förstavårdare. Allt flera ytbärgare har också utbildat sig till förstavårdare, eftersom arbetsuppdragen omfattar allt mer akutsjukvård. Arbetet har förändrats med åren, när man förstod att Gränsbevakningsväsendets helikoptrar är en viktig resurs även i akutsjukvården.

– Tidigare utfördes prehospital akutsjukvård främst på Sverigebåtar eller i skärgården på platser dit man inte hade åtkomst. Senare upptäckte man att en helikopter är det bästa och ofta enda sättet på skärgården att snabbt få hjälp på plats. Så började utvecklingen av akutsjukvården.

Mikko Terho avlade studierna för akutsjukvårdsdelen inom räddningsmannaexamen vid Räddningsinstitutet i Kuopio 2000.

Ytbärgarens fyra årstider

I dag består Mikko Terhos arbete till stor del av att göra upp arbetstidsscheman, utveckling av ytbärgnings- och akutvårdsverksamheten samt att planera övningar och utbildningar. Utbildningar och övningar ordnas kontinuerligt, eftersom rutin och säkerhet är livsvillkor för ytbärgarens arbete. Larmuppdrag avbryter ibland genomförandet av utbildningarna. Uppdragen varierar med årstiderna.

– På våren är det människor som fallit genom isen eller olycksfall på stugan när människor återvänder för att sätta stugan i ordning. På sommaren stöter man på någonting i bastun, får brännskador och dessutom orsakar getingar och ormbett allergiska reaktioner. Ibland sköter vi även båthaverier, men vanligtvis sköter sjöbevakningssektionerna dessa. Vid sjöräddningsuppdrag i skärgården kan det vara fråga om stenbunden mark dit inte ens bevakningssektionens båt kan ta sig, listar Mikko Terho.

På hösten är det kyla, mörker och Östersjöns förvånansvärt kraftiga sjögång som orsakar farliga situationer. Fribåtstrafiken minskar, så olyckor inträffar främst hos yrkesverksamma.

– Trålare kan hamna i sjönöd och till och med falla omkull. Vinschning av en gungande trålare är svårt och farligt, berättar Mikko Terho.

På vintern är de svaga isarna en risk.

– Pimpelfiskare som är ute på isen innan vattendragen har frusit eller fortsätter med pimpelfisket även när isarna redan har smultit, beskriver Mikko Terho med ett leende.

På hösten genomförs också flera efterspaningar när bärplockare och andra människor rör sig i skogen. I sin helhet är största delen av larmuppdragen sådana som människan skulle kunna undvika genom sitt eget agerande.

– Användning av räddningsdräkter och räddningsvästar samt undvikande av alkohol skulle redan hjälpa mycket, säger Mikko Terho.

Av sjukvårdsuppdrag slås de vanligaste larmen på grund av plötslig bröstsmärta eller cirkulationsstörningar i hjärnan: för att överleva dessa är snabb akutsjukvård särskilt viktig.

Å andra sidan har det att mobiltelefonerna blivit allt vanligare också underlättat sjöräddningen.

– Tidigare kunde en person lämna stugan för att gå till butiken, gå till en bar och hittas hos en granne i bastun. Sådana larm slås inte längre, utan när man börjar leta efter någon har det vanligtvis faktiskt hänt något, berättar Mikko Terho.

– Den fina känslan när man lyckas.

Mikko Terho har alltid gillat sitt arbete. Han påminner dock om att alla dagar inte är olika. Arbetet omfattar mycket jourarbete och även tråkigare rutinuppgifter.

Man hamnar också i farliga situationer. En av de svåraste platserna under Terhos karriär var olyckan med pråmen Herakles Bulk 2003. Pråmen fastnade under den kraftiga sjöfarten på Ålands hav. Stormen kastade vatten i pråmens lastutrymme och man fruktade att den skulle välta.

– Först evakuerade vi fyra personer från pråmen. Pråmen var lastad med stenkol eller motsvarande, och jag var rädd att lasten skulle röra på sig och att jag skulle bli under den.

Också resten av besättningen kunde räddas senare, men bogserbåten sjönk följande natt. Även båtolyckor är tråkiga. Till exempel vid en båtkollision är akutsjukvård krävande: man måste bl.a. fatta beslut om evakueringsordningen och kunna bedöma hur allvarliga personskadorna är med mycket bristfälliga uppgifter.

Terho säger dock att han inte känt rädsla.

– Ibland har situationerna varit spännande. Men kontinuerliga övningar, arbetssäkerheten och förtroendet för hela besättningen gör att jag alltid vet att alla gör sitt bästa.

Arbetet omfattar också tunga uppgifter. Trots alla ansträngningar kan man inte alltid rädda människoliv med akutsjukvård.

”Genom erfarenhet lär man sig att man inte kan rädda alla. Men om man vet att man gjort sitt bästa blir man inte och grubbla på det. ”
”Och det är en fin känsla när man lyckas med någonting.”

Mikko Terho skulle rekommendera ytbärgararbetet för alla som har lust och benägenhet för utmanande arbete.

– Varje dag är inte annorlunda. Man ska inte tro att det här är ett enda äventyr. Men om man kan njuta av de intressanta stunderna är det här naturligtvis ett fint arbete: det finns polisuppdrag, akutsjukvård och gränsbevakning.

Terho påminner dock att ytbärgararbetet, liksom annat skiftarbete, är mycket krävande.

– Det krävs mycket samordning av exempelvis familjen när arbetstiderna varierar. Dessutom kräver det att man år efter år ska orka delta i operationer som pågår över natten en viss karaktär. Här måste man kunna lite allt möjligt”, säger Terho leende.

Och Estonia? Mikko Terho funderar inte själv på händelsen. Situationen var dock en vattendelare inom sjöräddningen. Ibruktagandet av Super Puma-helikoptrarna ett par år tidigare underlättade räddningsåtgärderna, eftersom plockandet av offren ur det stormande havet skulle ha varit mycket svårt utan en modern helikopter. Också Gränsbevakningsväsendets sjöräddningsorganisation har utvecklats, såväl som passagerarfartygens egna säkerhetsåtgärder.

Det viktigaste är dock att förstå att det också kan ske storolyckor och att man vid Gränsbevakningsväsendet ständigt övar för dessa.

Läs även

Gränsbevakningsväsendets helikopterverksamhet är fortlöpande övning | Rajamedia

Gränsbevakningsväsendet är den ledande sjöräddningsmyndigheten i Finland (raja.fi)