Till havs Sjöbjörnens päls tål vatten

Morgonen har ännu inte grytt i Obbnäs när första och andra sjöbevakningstruppen vaknar i sjökompaniet. De gör sig klara för höjdpunkten i sin utbildning, examen. Stridsutrustningen är packad och gruppen flyttar sig till båtarna.

Examen som hör till sjöbevakningslinjen är en både fysiskt och psykiskt krävande övning som pågår ungefär ett och ett halvt dygn. Under övningen mäts de kunskaper som deltagarna inhämtat under utbildningen. Beväringarna på linjen marscherar övningen i skärgården. Efter den tuffa övningen får de ta emot det efterlängtade priset: Gränsbevakningsväsendets symbol, björnhuvudet.

Sjöbevakningsutbildningen är en linje som inkluderades i beväringsutbildningen i början av 2020. Representanten för Finska vikens sjöbevakningssektion, kaptenlöjtnant Tommi Salopelto, påminner om att Kustbrigaden och Nylands brigad även tidigare har sammanställt en reserv för sjöbevakningssektionen.

– Det nya är en alldeles egen sjöbevakningsutbildningsgren, påpekar Salopelto.

Gränsbevakningsväsendet utbildar själv spanare i Onttola och Ivalo samt specialgränsjägare i Immola. Marinen har redan länge utbildat trupper för sjöbevakningssektionerna, vilket enligt Salopelto är ändamålsenligt. På sjöbevakningslinjen som inleddes 2020 kan man bättre än tidigare redan i beväringstjänsten ge utbildning i sjöbevakningens särdrag till de personer som placeras i Gränsbevakningsväsendets reserv.

– På så sätt beaktas båda organisationernas behov under undantagsförhållanden, säger Salopelto.

Från kontroll till kontroll

Examen avläggs i grupper som består av cirka sex soldater. Gruppledaren är antingen en officersaspirant eller en undersergeant. Utöver dessa deltar omkring fem artillerister beroende på gruppen. Även om det är fråga om ett gemensamt projekt för hela linjen tävlar teamen sinsemellan i prestationerna som hör till examen. Grupperna inleder pärsen med en skärgårdsmarsch.

När de har stigit i land på Ramsö får de reda på vad som väntar dem. Vid centralkontrollen får varje grupp reda på vilken kontroll de ska ta sig. Vid kontrollen ska de utföra en uppgift och därefter återvända till centralkontrollen för att få nya order. Det låter som en enkel uppgift – tills man kommer ihåg att man är i skärgården. Alla kontroller finns nämligen inte på Ramsö, utan på ön intill dit man måste simma.

Kontrollerna är många eftersom testet måste omfatta många färdigheter som är viktiga för linjen: orientering där deltagaren själv ritar kartan, att komma ihåg text, utarbeta en skiss till observationsområdet och anlägga en spaningsplats, ansluta sig till kustens underrättelsenätverk, sätta ihop ett luftvärnsmaskingevär, gripa en person, signal-eldledning, eldprov, identifierings-havsövervakningsmatematik samt att skicka ett sjömeddelande. 
 

Mot havet och över det

Efter ett par kontroller blir skärgårdsmarschens mentala påfrestning tydlig vid sidan om den påfrestning vattendragen innebär. Under den långa marschen tröttnar man lätt, men samtidigt börjar man redan känna igen ställen och platser i terrängen på Ramsö som man passerar för femte gången. Det känns som om man inte alls kommer framåt. I värsta fall börjar även den tuffaste deltagaren frysa ordentligt av att ta sig fram med svett som torkar och att simma emellan.

På vägen till kontrollen där en person ska gripas tar de sig över Österjön. När de har vattnet bakom sig kommer de till en mycket praktisk kontroll där gruppen ska söka och gripa en person som observerats i området. Gruppen går i öppet led och genomsöker området grundligt. Till slut möter de en overallklädd bjässe till karl som vägrar att samarbeta.

Artilleristerna får skickligt ner personen på marken, binder ihop händerna och undersöker om personen har farliga föremål på sig. Allt går enligt läroboken. Efter den exemplariska prestationen är det dags att återvända, naturligtvis över vattnet.

"Ett morgondopp"

Deltagarna har en lång dag bakom sig. Innan det blir kväll och natt hinner de äta innan de lämnar Ramsö. Även om det ligger trötthet i luften berättar övningens gruppledare, officersaspirant Lenna Honkasalo, att det känns fint.

– Gruppen har fått utföra olika slags prestationer och den har svetsats samman. Vi har arbetat i positiv anda, säger Honkasalo.

Honkasalo berättar att det syns på artilleristerna att de utför någonting de inte varit med om tidigare. Honkasalo ser också fram emot nästa uppgift. Förhoppningsvis är det något som ska utföras ännu tidigare på morgonen, så att artilleristerna får uppleva hur det känns att utmana sig själv till det yttersta.

Det dröjer inte länge förrän officersaspirant Honkasalos önskan blir verklighet. Den någorlunda mätta gruppen får nämligen följande uppgift: de ska hämta instruktioner av en figur som finns i havet cirka 15 meter från stranden. Deras utrustning är naturligtvis stridsutrustningen. Det är bara att simma!

Ljus i ändan av tunneln

Avståndet till skjutbanan är mycket kort men känns desto längre när kläderna är våta. Där ska grupperna utföra utmanande skytte strax före midnatt: varje grupp har fått tio patroner som fritt får delas mellan gruppmedlemmarna. De ska skjuta liggande och det finns sex tavlor. Skyttarna får se tavlorna samtidigt som ledaren meddelar numret på den tavla var och en ska sikta mot. Till sist går största delen av skotten helt förbi tavlorna i mörkret eftersom skyttarna är trötta.

Efter skyttet är dagen inte alls avklarad även om ett nytt dygn har börjat. Det är nämligen dags för en marsch till Haukipää. Där väntar en ny uppgift att orientera sig till en kontroll i Haukipää i beckmörker – och samtidigt bära på en sandsäck hela vägen. 

När de äntligen får börja sova under bar himmel ungefär klockan fyra väcks de nästan genast – tre timmar senare. Soldaterna hoppar blixtsnabbt upp ur sovsäckarna och är redan på väg mot stranden några minuter senare. 

– Måste vi simma igen? viskas det oroligt.

Till all lycka får de åka båt till Porkala sjöbevakningsstation. Ännu på stationen är det svårt att förstå att prestationen är avklarad. Någon gissar att följande uppgift är en marsch tillbaka till Kustbrigaden.

Man kan bara föreställa sig hur fint det känns att hålla björnhuvudet i handen efter en sådan här pärs.

 

Kommendören för Finska vikens sjöbevakningssektion, kommodor Risto Jääskeläinen, överräckte björnhuvudemblemet vid Porkala sjöbevakningsstation till dem som avklarat examen.

 

Text: Antti Kivi

Bild: Nuutti Liukko

Artikeln publicerades ursprungligen i tidningen Rotuväki.