På land Praktik vid Norra Karelens gränsbevakningssektion

Norra Karelen erbjöd oss en hel del värdefull erfarenhet inom gränsövervakning samt verksamhet vid gränsövergångsställe, kanske till och med mer än vad vi hade förväntat oss. Naturen i Norra Karelen förtrollade oss och arbetsklimatet var beundransvärt.

Det kändes som om vi precis veckan innan hade hämtat våra tjänstekläder från förrådet och suttit på våra första lektioner i skolans festsal. Men nej – vi hade redan klarat av över hälften av våra studier och det var dags att göra riktiga saker i verklig omgivning. Och med verkliga människor dessutom! Som studerande och praktikanter skulle vi ännu inte ha gränsbevakningsmannens behörigheter, och allt som vi gjorde skulle ske under vaksamma ögon av gränsbevakningsmän som utnämnts till tjänsten. Ansvaret över sig själv och över vad man gör försvann dock aldrig under praktiken.

Vi var nervösa inför att bege oss på praktik Vi stod igen inför ändringar i vardagen som studerande: i stället för ett veckoschema skulle vi följa en tjänstgöringslista och Immola mo som redan utformats till ett hem skulle få vänta ett tag när vi begav oss norrut längs riksväg 6. Särskilt de praktiska arrangemangen gjorde oss nervösa: hurdana skulle inkvarteringsarrangemangen vara, hur skulle vi mötas av stationens gränsbevakare, hurdana träningsmöjligheter skulle det finnas där... 

Jag funderade också på hur snabbt vi skulle lära oss stationens skick och bruk samt hur mycket vi skulle få arbeta på riktigt. Jag plågade huvudet även med att fundera på ifall jag skulle komma ihåg allt som vi hade lärt oss om hur man arbetar vid ett gränsövergångsställe och vad det nu var som ingick i statsrådets principbeslut angående ryska gränsöverskridare. Tankar och funderingar som hade blivit en enda röra i mitt huvud försvann dock direkt när jag satt mig ner bakom passdisken och i patrullbilen. Det var ju ingen raketvetenskap trots allt.
 

Från första början tänkte jag att med positiv och fördomsfri inställning skulle man klara sig väl under praktiken och på så sätt skulle man även få så mycket som möjligt ut av praktiken. Kvällen innan vi åkte iväg till praktiken skrev jag följande: ”Jag tror att jag under det senaste halvåret har lärt mig tillräckligt för att kunna lära mig ännu mera.  Min och andra studerandenas kompetensnivå är säkert tillräcklig bra för att den kan finslipas och kompletteras ytterligare under praktiken närmare mot det som förutsätts av en gränsbevakare som utexamineras och utnämns till tjänst.”

Dagen innan vi begav oss till praktiken gick vi igenom några praktiska ärenden och de aktuella resebegränsningarna. Följande morgon hoppade vi in i bilarna med väskorna fulla av arbetskläder, träningsutrustning samt övriga civilägodelar. Vi packade alltså med oss det som vi skulle behöva under en veckas resa, eftersom övernattning under praktiken skulle ske nära Niirala gränsövergångsställe, på ett par timmars motormarsch-avstånd norr om Immola.

Vårt inkvarteringsställe i Niirala visade sig vara riktigt fint. Där fick vi för vårt bruk några radhusbostäder, som hade all basutrustning som man behöver i normala vardagen. Det fanns dessutom bastu i en del bostäder. På gården fanns ett grilltak och i det andra radhuset ett gym med förvånansvärd bra utrustning. Bägge två användes på kvällarna under veckan. Bostäderna som kanske inte var så moderna mer och som säkert hade betjänat många gränsbevakningsmän fungerade fint som bas för grundkursen.

 Våra arbetspass hade delats itu så att hälften av praktiken gick i gränsövervakningsuppgifter i terrängen och hälften i gränskontrollsuppgifter vid gränsövergångsstället. Ingen dag var sig lik i gränsövervakningen och i varje patrull hade man nya arbetskollegor. Följande rytm föll på mig: patrulleringsdag med hund, renoveringsdag vid gränsöppning och patrulleringsdag med båt. Efter gränsövervakning spenderade jag tre arbetsskift vid Niirala gränsövergångsställe, där vi kontrollerade resenärer, dokument och fordon.
 

Utöver redskapen som sitter i redskapsbältet ska gränsbevakare behärska även en lång rad andra verktyg samt fordon. Underhåll och uppstädning vid gränsöppning var bekant för oss från skolan, eftersom vi strax innan praktiken hade bekantat oss med att använda motorsåg och skärare vid skolan. Sommarvärmen gjorde arbetet tungt, men dagen gick fort när man arbetade hela tiden. Gränsarbetspatrullen, där jag var med, röjde upp vedväxterna från finska rågatan samt tvättade gränspålarna som stod längs vägen. 

Ute med hundförare

Hittills under kursen hade ingen sagt ett knyst till oss gränsbevakare på ”gränssidan” om arbetet i patrull med en hund eller att om åka båt, vilket nog kanske var bra.  Enligt min åsikt lär man sig bäst att arbeta i patrull, på båt eller till fots, med hund eller utan, genom att göra själv än att sitta vid pulpeten. 

Hunden är ett värdefullt arbetsredskap och en arbetskompis, som känner mer än en människa. Varje hundförare som jag träffade var en skicklig och yrkeskunnig person som förstod sig på hundar och vars motivation och engagemang till sin uppgift kom tydligt fram. Uppgiften förutsätter det berömda spelsinnet och förmågan att tillämpa sina kunskaper i olika situationer, eftersom hunden är också ett djur och dess agerande är inte alltid hundra procent säkert. I patrull fick vi lämna spår åt unga blivande gränshundar samt gå efter vana hundar längs terränggränsen. 

I båtpatrull fick vi åka med en snabb båt i NV-klassen, vilket var speciellt intressant för oss som studerar på gränssidan. Vi gick igenom en lång lista med säkerhetsföreskrifter samt ärenden angående övervakning av sjötrafik innan vi gav oss ut på vattnet. Den snabba båten var verkligen snabb, och nog fick det en att le när man satt där i solskenet. Arbetets mångsidighet framhävdes igen samt det hur det finns behov för så många olika förmågor. Den föregående dagen hade arbetet ackompanjerats av trimklippare, följande dag av motorbåtens brummande.

I nästan alla diskussioner upprepades orden ”normalt” och ”förut”. Det exceptionella världsläget syntes i arbetsuppgifterna och det påverkade arbetet direkt såväl i gränsövervakning som vid gränsövergångsstället. Antalet resenärer hade rent av rasat på grund av covid-19-pandemin och den världspolitiska situationen. Trots att antalet kunder som skulle kontrolleras var lägre, innebar det inte att arbetsmängden nödvändigtvis skulle ha minskat. ”Det beror helt på dig själv, hur mycket saker och ting det finns att göra”, konstaterade en och annan gränsbevakare.

Under utbildningen hade vi hunnit några gånger öva kontrollering av pass och resenärer vid övergångställen, och det hade skapat en bra grund inför praktiken. Bakom passdisken framhävdes ett lugnt och pedant arbetssätt samt att det hela tiden fanns någon bakom dig som man kunde fråga om hjälp, Såsom vid skolan, tjänstemän som hjälpte oss under praktiken instruerade oss med tanke på att vi är deras framtida kollegor. 

Igen visade sig språkkunskaperna vara till nytta, särskilt vid gränsövergångsstället. Att kunna ryska vid östgränsen är en bra och viktig kunskap som hjälper även i utmanande kundsituationer. Även en gränsbevakare nämnde, att det lönar sig att studera ryska när man kommer för att arbeta vid östgränsen. Det har man nytta av. Nog fick jag även säga några meningar på svenska.
 

Det lönar sig att uppskatta gott samarbete

Dagarna vid gränskontrollstationen varierade mellan att sitta bakom passdisken och kontrollera pass och att vara utomhus och kontrollera fordon. Särskilt vid kontrollering av fordon framhävdes myndighetssamarbetet, som var friktionsfritt mellan Gränsbevakningsväsendet och Tullen i Niirala. Kontroller genomfördes tillsammans med tullmän och man fick alltid hjälp vid behov. Särskilt på grund av sanktionerna mot Ryssland hade listan över ämnen och föremål som det var förbjudet att ta till landet blivit så lång, till och med för de erfarna gränsbevakarna, att tullmedarbetarna var till enormt stöd.

För vår kurs arrangeras två praktiker. Den första var nu på sommaren i mitten av kursen och den andra, längre praktiken är sedan i slutet av kursen. Denna praktik var utmärkt placerad mitt under studierna, så att man ännu har tid och möjlighet till att komplettera de frågor som uppstod under praktiken innan följande praktik och innan början av tjänstekarriären. Själv uppskattar jag speciellt även den möjligheten, att vi fick genomföra vår praktik på ett annat ställe än vid vår blivande förvaltningsenhet.

Den eftertraktade praktiken var över fortare än vad jag hade kunnat förvänta mig. På väg till Tohmajärvi var jag ganska säker på att någon av arbetsuppgifterna skulle vara sådan som jag inte särskilt tyckte om, men så var det inte. Allt var så otroligt meningsfullt, vilket för min del förstärkte känslan att jag nog är på väg åt rätt håll. Mångsidigt arbete, fin organisation och fantastiska kollegor – av det består ett drömjobb.