Blogg Mentala linjer och linjer i terrängen

När de flesta av oss hör ordet Terijoki tänker vi på sandstränder och solbrända ungdomar på 1920-talet. Dans på kasinot och Eldbärarna. Det är inte en slump utan ett resultat av långsiktigt imagearbete. Karelska näset levde inom S:t Petersburgs influensområde sedan staden grundades i början av 1700-talet. När Finland blev ett storfurstendöme i Ryssland 1809 stärktes det kulturella och ekonomiska bandet ytterligare. Men redan från och med 1850-talet skulle den som passerade gränsen mellan storfurstendömet och Ryssland ha pass och ha genomgått tullkontroll och växlat pengar. Formaliteterna hindrade inte människors, tankars, levnadsvanors och varors rörlighet. Och på så sätt blev Terijoki den mest ryska socknen i Finland. I och med att järnvägstrafiken utvecklades hittade de adliga och rika borgarna i S:t Petersburg de fantastiska havslandskapen i Terijoki och de sandiga och tallbevuxna åsarna som ansågs vara hälsofrämjande. De Petersburgsbor som hörde till överklassen, av vilka många hade engelska som hemspråk, kallade Terijoki kort Terry. Före början av 1900-talet växte Terijoki till en hel sommarvärld med stora, lyxigt möblerade villor som omgavs av vidsträckta trädgårdar. Även för lägre tjänstemän och andra stadsbor fanns det hyresvillor och pensionat i Terijoki. Området levde på turismen, vars dragplåster var de långa sandstränderna som hade formats av istiden. Den ryska revolutionen omkullkastade denna livliga gemenskap. Bolsjevikerna som tog makten raserade hela den gamla ordningen och dömde överklassen som ”före detta människor”. Till Terijoki flydde personer som hade förlorat allting och en stor del av dem fortsatte sin resa antingen till de större städerna i Finland eller till Paris och Berlin. Terijoki blev en spökort av öde ryska villor, där varken plundring av hus och stöld eller vandalism var ovanligt. Enligt historikern Maria Lähteenmäki blev det mångkulturella Terijoki och hela Karelska näset en gränsregion och en skyddszon som man började kalla Rajamaa (Gränsland) och som var viktigt både konkret och ideologiskt för den unga republiken Finland. Det bolsjevikiska Rysslands grundläggande ideologi var att sprida revolutionen till hela världen. Ur den unga republikens synvinkel var landet en hotande granne. Av Gränslandet på Karelska näset byggdes ett filter vars syfte var att förhindra att farliga personer och idéer kom över gränsen in i riket. Genom det multinationella Terijoki definierades inte bara fienden – det revolutionära Ryssland – utan också självbilden. I början av 1920-talet skapade Finlands riksdag ett program enligt vilket den finländska bosättningen på näset skulle ökas och markägandet av "främlingar" skulle upphöra. Till samma definitionsprocess hör också främjandet av turismen och användningen av turistpropaganda för att öka medborgarandan bland invånarna i den unga republiken. Just därför tänker vi i samband med ordet "Terijoki" på unga människor, het sand, badhytter och tallmoar. De bästa unga författarna, såsom Mika Waltari och Olavi Paavolainen, anlitades för uppgiften att omdefiniera gränsregionen. Bildreportage om jazzflickor i baddräkter och poetpojkar är ett ideologiskt omhändertagande av markområdet, symboler för en linje som dragits mellan världar på samma sätt som den fysiska världens tullbommar och gränsstolpar utgör en konkret gräns som dragits i terrängen. Samhälleliga omvälvningar och politiska kontinentalplattor upplevs mest intensivt i gränszonerna mellan olika världar. Därför blir de scener för självdefinition och propaganda. Ofta orsakar tider av omdefinition smärta för individen och leder till tragedier, separationer och förluster. Men för författare och forskare är en sådan tid fruktbar att undersöka. Min senaste roman Vihreä sali dyker djupt in i livet i gränslandet och miniatyrvärlden som byggdes upp på sandåsen. Min släkts historia har formats av att östgränsen har överskridits på många sätt. Kanske jag överdramatiserar om jag sade att min familjs alla bekymmer härstammar från hur östgränsen definierats, både den gräns som går i terrängen och den mentala ideologiska gränsen. Men det är en helt annan historia. Skribenten är författare. [Källor: Maria Lähteenmäki: Maailmojen rajalla. SKS 2009; Max Engman: Raja. WSOY 2007.]