Blogg Jag ska bli gränshund!

Jag heter Nala. Jag är ett schäferbarn som nyss fyllt 15 veckor. Jag föddes i Kempele på Kennel Graukiefer. I vår valpkull var vi tre flickor och två pojkar. De första sju veckorna av min barndom bodde jag hos min uppfödare tillsammans med min mamma och mina syskon, tills jag blev hämtad till mitt nya hem. Jag och ett av mina syskon ska börja jobba på gränsbevakningen. Vi ska bli gränshundar. Spännande! Vi måste så klart lära oss många olika tricks innan vi får våra riktiga arbetsuppgifter.

Min förare, som hon själv kallar sig, heter Sofia. Jag bor hos henne. Själv kallar jag henne för mamma, godisbank, lekkompis och mentor. Vilket fint och svårt ord för en liten hund. Vi har i alla fall blivit bästa vänner. Vi har under några veckors tid lärt känna varandra. Vi har lekt, gått i skogen, studerat nya platser och simmat i sjön. Framför allt har vi tillbringar tid tillsammans.
Jag har lärt mig allt möjligt, bland annat att sitta, att komma när man kallar på mig, tålamod och lugn, att vara ensam, spårningens grunder och andra roliga saker. Jag får alltid godis när jag gör rätt. Min mage är bottenlös. Jag gillar att jaga bollar och mina favoritleksaker är olika bollar. Under den senaste tiden har vi övat på att släppa taget om en leksak. Jag gillar den leken för när jag släpper taget om en leksak får jag alltid en annan leksak, och den flyger i väg med fart. När jag fångar bollen, för den tillbaka till mamma och släpper taget så får jag en ny boll, och 'tjong' så flyger också den i väg så jag får jaga den. Ibland får jag också godis och krafsningar när jag för bollen till mamma. Hon ger mig mycket beröm, vilket jag tycker om.
Jag har en storebror. Han heter Uti. Uti är en finsk lapphund och han bor också hos mamma. Och gissa vad! Jag väger redan nästan lika mycket som min lurviga bror, 18 kilo. Ibland brottas vi med Uti. Så mycket jag nu hinner mellan all lek med mamma och sömn. Jag behöver fortfarande sova ganska mycket. Det är ändå roligt att ha en hundkompis.

Mamma säger att jag är som en duracell-kanin som ibland har slut på batteriet, men när det laddas en stund är jag hur pigg som helst. Det sägs att jag liknar mycket en kanin. Jag skuttar i väg och har jättestora öron. Fast jag har mycket energi måste jag säga att jag är ganska bra på att lugna ner mig och jag älskar att man krafsar mig på magen. <3 

De här veckorna har varit mycket spännande och roliga. Jag är så spänd på vad framtiden ska föra med sig. Jag kommer tillbaka hit till er och berättar mer senare. Nu måste jag gå, mamma ropar på mig.

Ps. I morgon är min första arbetsdag med mamma i Lieksa. Här kommer jag, färdig att möta världen! Voff!
-Nala