På land Hård kondition, god anda och skarpt fokus på uppgiften

Ivalo gränsjägarkompaniets beväringar, gränsjägare, deltog i vårens sista övning i Vuosanka i Kuhmo i maj. Slutkriget är gränsjägarkompaniets viktigaste övning. 

Syftet med övningen är att ge en realistisk uppfattning om på vilken nivå beväringarnas utbildning är. I den testas alla under utbildningen inhämtade kunskaper i samma helhet och bedöms huruvida gruppen är förmögen till att genomföra uppdraget som den är utbildad till och planerad för.

Verksamhetens och utbildningens effektivitet framkom ur lägesbilden redan när den första halvan av övningen hade genomgåtts: tätgruppen låg mer än 12 timmar före den fastställda tidtabellen. Underrättelseföremålet hade hittats genast, det hade målbestämts framgångsrikt, radiokommunikationen hade varit utmärkt och föremålet hade förstörts. 

”Den som vet har inget behov att prata. Den som pratar vet inte.”  

De enda ljuden som hördes under förflyttningen var när stövlar lyftes från fuktig tuva och gökens gal från en torrakas gren på kanten av myrmarken. Då och då vände sig ledaren för gränsjägargruppen om och signalerade lugnt instruktioner mot följets slutända. Det stod klart för alla hur man skulle agera.

”Ramryggsäckarna flög lätt över rengärden och en stödkäpp hjälpte till att behålla balansen vid överskridning av bredare diken.”

Färden var inte alls bara ändlöst strövande genom myrmark. Redan tidigare hade gruppen fastställt sin rutt så att de skulle undvika de svåraste vattendragen samt de mest trafikerade vägarna. Dock är det omöjligt att gå runt alla hinder och rutten förde med sig olika utmaningar, som snabbt kunde lösas i stunden. Ramryggsäckarna flög lätt över rengärden och en stödkäpp hjälpte till att behålla balansen vid överskridning av bredare diken. Vägarna skyddades rutinmässigt mot båda håll.

Förflyttningstakten var rask. Gruppen följde 50+10-plan, där man håller en paus på tio minuter efter att man gått i 50 minuter. Under dessa pauser bytte alla sina strumpor och drack vatten. I slutet av varje paus höll gruppen en kort lägeskoll om var de befann sig, vart de var på väg och hur långt de hade kvar. 

Gruppen stannade vid ett madkärr för att ta en paus och fundera om de borde simma över vattendraget som låg framför dem eller bygga en bro. Medan en vanlig padda iakttog dem från gräset deltog officersaspiranten Iikka och sergeant Aatos i en kort intervju om gränsjägarutbildningens art.

Några av de lyckligaste stunderna under livet och oförglömliga minnen

Trots att Iikka och Aatos hade anlänt som beväringar till gränsjägarutbildningen från olika utgångslägen, förenade Ivalo gränsjägarutbildning deras tankar och svar till ett. Den utmanande utbildningen hade testat deras ork både fysiskt och psykiskt. Som motvikt till utmanande situationer hade de dock fått goda och oförglömliga minnen från alla övningar. 

”Det var nära att vi skulle ha blivit utan soppa, när vi hade åkt skidor hela dagen och borren inte bildade en låga trots att vi hade försökt i tre timmar.”

Enligt Iikka och Aatos var överlevnadsövningen den överlägset mest utmanande erfarenheten. Den en vecka långa övningen i arktiska förhållanden utmanade psykiskt, när man kunde laga laxsoppa först efter att man lyckats tända elden med eldborren. 

– Det var nära att vi skulle ha blivit utan soppa, när vi hade åkt skidor hela dagen och borren inte bildade en låga trots att vi hade försökt i tre timmar, berättar Iikka. Belöningen efter allt detta var den känslan av lycka när lågan äntligen tändes. Iikka beskriver detta till och med som en av de lyckligaste stunderna under sitt liv.

Mod och säkerhet även till det civila livet

De intervjuade Aatos och Iikka var av samma åsikt när det kommer till konditionens betydelse under tjänstgöringen: god kondition utgör grunden för allt. Detta betyder dock inte att någon som i början har sämre kondition inte kunde vara framgångsrik under utbildningen så länge man är motiverad och beslutsam att utveckla sin kondition under tjänstgöringen. 

”Alla uppgifter och kunskaper som behövs gås igenom som en del av utbildningen.”

Såväl Aatos som Iikka har haft jakt och friluftsliv som intressen innan tjänstgöring som gränsjägare. Båda dessa intressen har varit till nytta under utbildningen. Aatos kommenterar dock att man inte behöver ha erfarenhet av dessa. Alla uppgifter och kunskaper som behövs gås igenom som en del av utbildningen. Båda beväringarna litar på sin egen prestation i sin specialuppgift. Trots det var de ödmjuka i situationen. Iikka påpekar att de inte är perfekta, men att de blir skickligare hela tiden.

Att röra sig i naturen samt friluftslivs- och överlevnadskunskaper framhävs betydligt i Ivalo gränsjägarutbildningen. Dessa är en stor fördel i Lapplands öppna terränger under kristider, men därtill medför de säkerhet även i det civila livet. Aatos konstaterade att utbildningen har gett honom mer mod och självsäkerhet, vilket säkert kommer att vara till nytta även efter tjänstgöringen.

”Vännerna är det mest betydande som tjänstgöringen har gett mig.”

Det förblev inte oklart vad de båda gränsjägarna ansåg som beväringstjänstens bästa sida. I samtalen med de intervjuade framhävdes tjänstekamraterna och vänskapen som bildats under året. I de mest utmanande övningarna ger de stöd och krafter att orka vidare. Vänner är alltid en del av de bästa stunderna under tjänstgöringen. 

– Vännerna är det mest betydande som tjänstgöringen har gett mig. De kommer att vara viktiga även efter tjänstgöringen, konstaterade Iikka.

När intervjun var över slängde gränsjägarna återigen sina ramryggsäckar på ryggen. Gruppen hade bestämt sig att överskrida vattendraget med hjälp av vägbron som låg en halv kilometer från dem. Detta kändes som rätt alternativ.

När dagens färd närmade sig sin slut, började gränsjägarna slappna av lite grann. Beväringarna började berätta vitsar, tänka på gångna övningar och till och med fundera på hur många dagar de hade kvar av att bära på ramryggsäcken. 

Dagens knogande avslutades vid en älvkrök på Mäntykangas, varifrån avståndet till följande dags måletapp var lagom. Gruppen delade sig omedelbar i olika sektioner för att genomföra välbekanta åtgärder. En del spände upp regnskyddet medan resten påbörjade sina underhållsåtgärder; åt och tvättade sina fötter på strandklipporna längs älven. En höll vakt på sin så kallade avledningsrunda. Trots att följande dags förflyttning redan spökade bakom hörnet, visste alla att det inte skulle vara något som helst problem efter luxuös nattsömn på sex timmar.

 

Skriven av Matias Toropainen, Lapplands gränsbevakningssektion

Kommunikationspraktikanten Matias Toropainen vid Lapplands gränsbevakningssektion anslöt sig till gruppen i slutkrigets förflyttningsfas för en dag för att fotografera verksamheten.