På land Gränshundsmästerskapstraditionen lever starkt kvar

Kommunikation, olika evenemang, arkivarbete, gränshundsmästerskap – när jag började sommararbeta som kommunikationspraktikant vid Kajanalands gränsbevakningssektion stod det klart redan första arbetsdagen att jag skulle få delta i många olika projekt under sommaren. 

Jag såg särskilt fram emot att få hjälpa till med arrangemangen inför Gränsbevakningsväsendets 56:e gränshundsmästerskapstävling. I gränshundsmästerskapstävlingen, som ordnas vartannat år, får gränsbevakningssektionernas fyrbenta anställda, dvs. gränshundarna, testa sina yrkesfärdigheter och tävla mot varandra i olika uppgifter. Tävlingsarrangemangen skulle ha kulminerat i ett tredagarsevenemang i Hossa i månadsskiftet augusti-september, men för andra året i rad tvingades Gränsbevakningsväsendet fatta ett ansvarsfullt beslut och flytta fram tävlingarna ett år på grund av coronapandemin. 

För mig innebar detta mer tid för andra arbetsuppgifter och jag inledde sommarens andra projekt: informationssökning i Kajanalands gränsbevakningssektions arkivrum. 

När jag bläddrade i materialet fick jag syn på en artikel ur Kainuun Sanomat 1956. Artikeln hade rubriken Paimenkoirat jäljellä Jämäksessä – Rajakoirakilpailut eilen ja tänään. Under rubriken finns en svartvit bild av övergränsjägare Kokkila med en nummerlapp på bröstet. Bredvid honom sitter schäfern Heppu, en erfaren gränshund som klarat sig bra i tävlingen. 

Förutom Heppu syns schäfern Nalle också på bilderna i artikeln samt även andra hundar som deltar i tävlingen. Till uppgifterna som ingår i tävlingen hör till exempel att ta sig uppför och nedför trappor, över en 1,8 meter hög vägg och göra ett tio minuters kryptest. I följande dags tidning publicerades en artikel om samma tävling och det berättades att mästerskapet 1956 gick till Nalle och hundföraren, övergränsjägare H. Repo från Norra Karelen. 

Mästerskapstiteln är en uppskattad och eftertraktad merit

För någon som är född i slutet av 1990-talet känns 1956 onekligen som forntidshistoria. Därför tyckte jag det var intressant att tävlingstraditionen har hållits vid liv ända till 2020-talet. Även om jag inte själv fick bevittna tävlingen kände jag mig motiverad av tidningsartikeln jag hittat och vände mig till mer invigda personer för att lära mig mer om gränshundsverksamheten och dess historia. 

Gränshundsmästerskapstraditionen sträcker sig ända till 1950. Tävlingen som nämndes i tidningsartikeln jag hittade hör alltså till de första som ordnades. Även om mycket har förändrats på 65 år finns det alltjämt likheter i den nutida tävlingen och hundverksamheten. 
På tidningsartikelns bilder utförde schäfrar från Lapplands, Kajanalands, Norra Karelens och Sydöstra Finlands gränsbevakningssektioner lydnadsprov och spårning. Löjtnant Alexander Kyllönen, som ansvarade för årets tävling, berättar att dessa finns fortfarande med nuförtiden. Lydnad och spårning hör alltjämt till gränshundstävlingarna och deltagarantalet, liksom även antalet bevakningssektioner som deltar i tävlingarna, är oförändrat. Schäfern är också fortfarande den vanligaste hundrasen och så har det varit under hela Gränsbevakningsväsendets historia, eftersom denna ras lämpar sig väl för det utmanande klimatet i Finland. 

Gränsbevakningsväsendets egentliga hundverksamhet inleddes 1922 efter att gränssoldaten Aaltonen mördats av överlöpare. I brottsutredningen i anslutning till mordet på Aaltonen konstaterades att situationen kunde ha undvikits med hjälp av en hund. Inrikesministern gav därför Gränsbevakningsväsendet tillstånd att skaffa det nödvändiga antalet hundar. 
Hundverksamheten hade alltså pågått i trettio år när de första gränshundsmästerskapen ordnades. Att ta hem segern i denna tävling blev med tiden en uppskattad och eftertraktad merit. Dessutom var tävlingen ett bra tillfälle för hundförare och hundar att testa sina färdigheter och för hundförarna att samtala med varandra. 

Nya tävlingar för att mäta hundarnas färdigheter

Enligt hundverksamhetsofficer Janne Rapo och läraren i hundverksamhet Harri Ylä-Kotola vid Gräns- och sjöbevakningsskolan uppskattas mästerskapet i gränshundstävlingar fortfarande, men tävlingens betydelse har minskat något, eftersom det numera finns många andra kurser där kolleger kan träffa varandra och mäta hundarnas färdigheter. Tävlingstraditionen lever dock starkt kvar och hundförarna ser tävlingen som ett ypperligt tillfälle att mäta och utveckla yrkesskickligheten. 

Förutom experterna inom hundverksamhet fick jag samtala med gränsbevakaren Piia Määttä som inledde sin hundförarkarriär 2017. Määttä utexaminerades 2015 och redan två år senare började hon arbeta som hundförare vid Kajanalands gränsbevakningssektion. En karriär som hundförare var Määttäs långvariga dröm redan när hon sökte till gränsskolan, men hon anade aldrig att hon skulle få denna uppgift så här snabbt.

Määttäs nuvarande hund är en tre år gammal schäfer, Tuntemattoman Jansson "Iiris". Iiris är ännu för ung för att delta i gränshundsmästerskapet, men Määttä och Iiris övar aktivt på uppgifterna som hör till gränshundar och hundförare.