På land Blogg Gränsen är känslig för känslospråk

Med språklig press menar jag folkliga uttryck och språkbilder som har litet eller inget samband med de administrativa och juridiska termer som definierar gränsen och reglerar beteendet i förhållande till gränsen. 

Förr skrek man mera järn till gränsen (rautaa rajalle) men menade inte vad som helst av järn – eller järn alls – men inte heller fysiskt överförande till gränsen. Så länge det fanns ett mer slagkraftigt uttryck för upprustning (eller utrustning, även här ett exempel på nyanser av olika ord).

Sedan har man krävt att gränserna ska stängas och nu under krisförhållanden har man efterlyst att läckage ska täppas till. Alla krav som av flera skäl är omöjliga att uppfylla kategoriskt och det skulle kräva en definition av vad som är en läcka innan man ens kan fundera över hur den ska täppas till.

I det finländska demokratiska systemet fattas besluten på en ändamålsenlig nivå och enligt rättsstatsprincipen grundar besluten sig på lagar, förordningar och avtal. Och eftersom gränsen enligt definitionen inte bara är en suverän stats sak, i det internationella samarbetet, antingen i större eller mindre utsträckning.

Besluten fattas alltså inte av tjänstemännen eller ämbetsverken ensamma eller egenmäktigt. Detta eliminerar dock inte det problem som uppstår när situationerna förändras snabbt: då har man i allmänhet klart för sig viljan man vill ha eller vilken riktning man vill ta, men nya bestämmelser är ännu inte nödvändigtvis i kraft. Eller så kan den nya helhetssituationen ge upphov till enskilda praktiska fall där man snabbt måste fatta beslut utan att det nödvändigtvis finns någon tydlig rättesnöre att förlita sig på.

Just därför är språket viktigt. Som språkexpert försöker jag själv vara noggrann med när jag använder ett ord vars innehåll kan vara mångsidigt och medveten om vad olika betydelser kan leda till i respektive sammanhang. Det vill säga vilka alternativ läsaren eller lyssnaren ska ledas till. Och när det behövs ett ord som i allmänhet inte kan förstås på många sätt, utan betydelsen har spikats så att den är tät och smal, även om kontexten ändras. Det är också realism att alla andra människors tankegång inte kan förutses, och någon kan missförstå eller förstå på sitt eget sätt – till exempel på grund av sina egna, i sig sällsynta erfarenheter – ett ord som inte skulle kunna missförstås.

Dessutom är människor inte endast begränsade till lögner och propaganda: de talar också förbi varandra, tiger av finkänslighet, använder omskrivningar av sin oförskämdhet, talar eller skriver utan att tänka på vad saliven för med sig i munnen eller blandar sig i sina ord. Att använda ord är aldrig bara en betydelsegren.

Med gränstermer: det finns ingen tydligt markerad gräns mellan förnuft och känslor i hjärnans terräng.

Men även om det inte finns någon sådan gräns borde man försöka kontrollera den. Även detta arbete pågår dygnet och året runt. Det ger ett resultat som är svårt att mäta, eftersom vi har att göra med föreställningar som varken någon myndighet eller någon annan beslutar om. Förändringen syns egentligen först om till exempel antalet smittkedjor från utlandet ökar, men de förstås som följder av den mest nödvändiga gränstrafiken och i medierna och i sociala medier växer inte talet om gränsläckage i samma takt.

För ökad förståelse är den bästa säkerheten såväl vid gränserna som inom och utanför gränserna.