På land Gränsbevakningsväsendets beväringstjänst fyller 100 år

Beväringsutbildningen har haft varierande innehåll och teman, men den viktigaste uppgiften kvarstår oförändrad. Under första hälften av förra århundradet var Gränsbevakningsväsendets beväringstjänst inte lika självklar som den är i dag.

Gränsbevakningsväsendets verksamhet har under Finlands hela självständighet varit tätt sammankopplad med Försvarsmakten och ett bevis på detta är möjligheten att genomföra beväringstjänsten vid Gränsbevakningsväsendet.

Beväringarna deltog redan i början i gränsövervakningen

När Finland blev självständigt 1917 med förde gränsövervakningen många nya utmaningar för den unga nationen. Trots att Finland redan som provins i ryska kejsardömet hade haft en lång gränslinje med det övriga Ryssland innebar det en helt ny skyldighet att bevaka östgränsen mellan två stater. Denna skyldighet kunde inte fullgöras halvdant och därför grundades Gränsbevakningsväsendet 1919.

På grund av de problem som uppstod efter självständigheten fick man inte ihop tillräcklig stor bemanning med de befintliga metoderna, utan man var tvungen att använda också värnpliktiga för gränsövervakningen. År 1923 skedde dock en förändring i och med att Försvarsmakten ville att alla beväringar skulle genomgå en liknande militärtjänstgöring och ha samma beredskap för att försvara landet. Efter en smärre dragkamp beslutades det att en del av beväringarna skulle överlåtas som en s.k. taktisk reserv till Gränsbevakningsväsendet och att denna reserv inte längre skulle användas direkt för gränsövervakning. I praktiken innebar detta att ett visst antal värnpliktiga fick sin utbildning vid Gränsbevakningsväsendets enheter, men utbildningen i sig avvek inte särskilt mycket från den ordinarie värnplikten.

År 1923 inledde alltså den första gruppen sin beväringstjänst i sin nuvarande form vid Gränsbevakningsväsendet. Vid den tiden utbildades beväringar vid fyra gränsbevakningssektioner: Lapplands gränsbevakningssektion i Rovaniemi, Kajanalands gränsbevakningssektion i Kajana, Salmis gränsbevakningssektion i Pitkäranta och Joensuus gränsbevakningssektion i Onttola.

På Karelska näset fanns också en egen gränsbevakningssektion, men där ville man inte utbilda beväringar eftersom området ansågs vara för livligt och man var rädd för att beväringarna skulle utsättas för den så kallade ”röda agitationen”.

Förändringar i utbildningsinnehållet

Även om beväringsutbildningen vid Gränsbevakningsväsendets var likställd med den i andra garnisoner, fanns det avsevärda skillnader i utbildningens innehåll. På 1920-talet och 1930-talet ingick det överlag mera teoriundervisning i beväringarnas utbildning, bland annat om fosterlandets historia och religion. Gränsbevakningsväsendet avvek inte nämnvärt från den här linjen, utan beväringarna fick förutom utbildningen i krigföring även komplettera sin i allmänhet låga utbildningsnivå i armén.

Det är dock anmärkningsvärt att det var cheferna för gränsbevakningssektionerna som på 1920-talet och 1930-talet till rätt stor del ansvarade för att anordna utbildningen. Detta innebar att utbildningens innehåll kunde variera stort mellan garnisonerna trots att bestämmelserna i princip var desamma i hela landet. Särskilt efter krigen övergick man i Gränsbevakningsväsendets beväringsutbildning till en utbildningsform som inriktade sig allt mer på partigängarverksamhet (så kallad sissiverksamhet).

Orsaken till detta var att i synnerhet de soldater och gränstrupper som utbildats vid Gränsbevakningsväsendet framgångsrikt hade utfört partigängar- och fjärrpatrulluppdrag under kriget. Till exempel i Immola spelade riddare av Mannerheimkorset Leo Kojo en viktig främjande roll i utvecklandet av partigängarverksamheten i Gränsbevakningsväsendets beväringsutbildning. Samma utveckling fortsatte stadigt från och med 1950-talet och man kan säga att den partigängarinriktade utbildningen blev ett slags varumärke för Gränsbevakningsväsendets beväringar.

Beväringarna lär sig använda handgranater som de själva snidat av trä på 1930-talet.

Bland annat dessa krigsredskap användes i Gränsbevakningsväsendets beväringsutbildning för 100 år sedan. Nedan en handgranat som en beväring snidat av trä. Ovan ett övningsgevär av trä. Genom att snurra på veven kunde man simulera ljudet av skott.

Framåt med 100 år på nacken

Beväringarna behöver inte längre ta till gevär och granater av trä, utan för stridsövningarna får de använda riktiga krigsredskap. Dessutom genomförs teoriutbildningarna allt oftare på nätet medan pappersprov och anvisningshäften har gått till historien.

Trots att materielen och metoderna har förnyats spelar partigängarfärdigheterna fortfarande en stor roll exempelvis i utbildningen för specialgränsjägare. Under förra århundradet etablerade Gränsbevakningsväsendets beväringstjänst sin plats som en hård men givande beväringsutbildning som också ger de eventuella första stegen på karriärvägen till gränsbevakare.

Beväringar i Norra Karelen i slutet av 1990-talet.

 

Text: Otto Haikola
Bilder: Gränsmuseet och Kristian Karppinen