Det är lätt att återvända till en bekant tjänst

En av de tjänstemän som gjort en färgstark karriär är Antti Myllykangas som arbetar vid Virpiniemi sjöbevakningsstation. Efter att ha tillträtt sin tjänst vid Gränsbevakningsväsendet fick den nybakade gränsbevakaren sina första arbetsuppgifter vid gränskontrollstationen i Nuijamaa år 2002. Efter några månaders gränskontrollarbete fick Myllykangas övergå till den så kallade ”gröna gränsen”, det vill säga till en gränsbevakningsstation för att utföra gränsövervakning.

Tjänstemannen nöjde sig dock inte med enbart övervakningsarbete som gränsbevakare, utan sökte tjänst som hundförare, till vilken han valdes år 2005. Som verktyg och arbetskamrat valdes en representant för den betrodda rasen tysk schäferhund. Under åren i Nuijamaa hann Myllykangas ha sammanlagt tre sådana tjänstehundar.

Men hundföraren från norra västkusten fann sig ändå i något skede stå vid ett vägskäl. Den senaste hunden hade nått pensionsåldern och föraren började fundera på en eventuell ny hund, eller kanske något helt annat arbete. I bakfickan hade han nämligen en kockexamen som han nyligen skaffat sig vid sidan om arbetet. Ett alternativ hade varit att helt byta bransch, men å andra sidan intresserade även verksamheten inom sjöbevakningen. Nyligen hade det varit en artikel i tidningen Rajaviesti om att det rådde skriande brist på kockar inom sjöbevakningen. Också detta alternativ blev kvar i bakhuvudet.

Vägen västerut och till sjöbevakningen var inte helt enkel, eftersom det i allmänhet finns ett stort antal sökande till de lediga tjänsterna både från bevakningssektionerna vid landgränsen och sjöbevakningssektionerna. Männen och kvinnorna vid sjöbevakningssektionen har för sin del en liten hemmaplansfavör, eftersom de har genomgått sjömodulen vid Gräns- och sjöbevakningsskolan som ger maritima färdigheter. En annan förutsättning för att få tjänst vid sjöbevakningssektionerna är tvåspråkighet. Man ska alltså ha genomgått en kurs i tjänstemannasvenska när man övergår från land till sjö. Inte heller dessa krav har gallrat bort sökande, utan anställda rör sig i jämn takt mellan landgränsbevakningssektionerna och sjöbevakningssektionerna. Utbildning ordnas enligt behov.

Så utlystes en passande tjänst på bevakningsfartyget Uisko vid Västra Finlands sjöbevakningssektion. En plats som sjöbevakningskock väntade på att fyllas. Beslut hade fattats, så handlingsplanen var att med hjälp av specialkompetens söka sig till havsmiljön. Enbart som hundförare hade Myllykangas ännu inte tillräckligt med trumf på hand, men kockutbildningen skulle vara till fördel. Han lyckades ta sig igenom ansökningsprocessen och innehållet i verktygslådan förändrades radikalt – hunden byttes mot förkläde och soppslev.

Uiskos hemhamn låg i Åbo, dit Myllykangas pendlade i många år från sitt hem nära Villmanstrand. Fastän arbetet på fartyget var precis så som utlovats och allt gick bra, lade sig ödet än en gång i. En tjänst som hundförare vid Virpiniemi sjöbevakningsstation utlystes. Än en gång började tankarna snurra i huvudet. Tjänsten var ju belägen i Myllykangas hemtrakter, och det säger sig självt att det skulle underlätta barnfamiljens vardag att ha en arbetsplats i närheten att åka till dagligen, i stället för att behöva resa långa vägar.

Ansökningspapperen skickades till staben och se där – ur hopen med ansökningar valdes den erfarna hundförarens cv ut och hamnade längst upp i högen vid personalbyrån. Det var dags att skaffa en bostad i norr och packa flyttbilen. Allt gick hand i hand – både bostad och arbetsplats hittades i Uleåborg, i Haukipudas.

En vårmorgon sätter ett väldigt sorl igång i Virpiniemis korridorer och alla talar som till ett litet barn. Vem kommer där, om inte stationens nya färgklick och Myllykangas nya arbetspartner Camu som kommit för att bekanta sig med sin arbetsplats. Det lilla svarta knytet är en labrador som far runt som ett yrväder. Alla vill klia krabaten bakom örat och fånga den på film. Det vilda busandet och nosandet håller på i en dryg timme, varefter parveln letar upp ett mysigt hörn att vila sig i. Efter detta har Camu ingen aning om vad som försiggår i den övriga världen på en lång stund och det vardagliga jobbet på stationen stör inte hundens drömmar.

Camus och Anttis vandring har precis börjat. Föraren börjar på sätt och vis sin karriär som hundförare på nytt, eftersom hela utbildningsprogrammet måste genomföras med början från grundkursen för hundförare.

Valet av Camu var en fullträff för föraren. Individen som valdes från kenneln är mycket energisk, orädd och söker väl kontakt med sin förare. Allt ser lovande ut. Hunden är ännu bara en bebis, så radarparet tar försiktiga steg mot uppgiften som sjöbevakningshund. Lite åt gången har de börjat bekanta sig med olika miljöer och valpen socialiseras genom att besöka köpcentrum och andra livliga platser. Hunden har fått prova på olika underlag under vintern och våren och har fått börja använda nosen på spårrutor som ritats upp på bar mark.

Då de grundläggande sakerna börjat flyta på ska Camu i ännu större utsträckning få börja träna sådana grenar som är typiska för sjöbevakningshundarna, såsom personsök, spår, narkotikasök och dessutom eventuellt liksök.

Myllykangas tycks vara mycket nöjd med sin karriär. Saker och ting har fallit på plats både i arbetet och i familjelivet och framtiden ser ljus ut. Hunden växer och i karriären väntar nya utmaningar.