På land Blogg Bollen är den allra bästa belöningen för gränshunden Nala

Voff! 

Jag, Nala, är tillbaka. Jag har redan blivit stor. Jag är nu nio månader gammal och väger trettiosex kilo. Mamma sade att hon snart inte orkar bära mig i famnen och därför lärde hon mig att vara på hennes axlar, så att det är lättare för henne att bära mig. Jag kan vara mycket snäll och lugn på mammas axlar. Jag har också haft min första löptid, dvs. jag är nu tonåring. Ibland trasslar hormonerna till det för mig, men jag har hört att det är normalt. Nu några veckor efter löptiden går det redan lite lättare.

För ett par månader sedan var mamma och jag på kurs i Imatra. Vi lekte mycket och jag skulle öva på att släppa föremål. Jag har massor av energi och älskar bollar. Bollen är den allra bästa belöningen vid sidan om mammas beröm och godis. Utbildarna på kursen gav oss goda råd som vi har utnyttjat när vi tränat hemma. Eller mamma fick alltså goda råd.

Efter kursen har vi lekt mycket. Jag har övat på att släppa föremål, att sitta och ligga still, att sätta mig vid sidan, inkallning och lite att följa. Jag lärde mig också någonting helt nytt: att skälla på kommando! Det är roligt. Jag har ett skarpt och bestämt skall. Det kommer jag att behöva i framtida spaningsuppdrag.

Vi har också sysslat med spårvittring och mamma har lagt ut föremål på marken som jag ska leta upp. Det tycker jag om. Jag använder mitt luktsinne för att söka föremål, små och lite större, till exempel hylsor.  När jag hittar ett föremål sätter jag mig bredvid det och tittar på det. Och så får jag en boll som belöning.

Under de sista veckorna innan snön kom har mamma också lagt ut föremål som jag ska spåra. Jag letar upp ett spår, nosar var spåret går och när jag hittar ett föremål talar om jag om det på samma sätt som när jag söker föremål. Som belöning får jag igen en boll eller godis. När jag hittat ett föremål fortsätter spårvittringen igen tills jag hittar ett annat föremål och talar om det för mamma. Det låter väl spännande eller hur?

Nu när det är snö kan jag inte spåra, men i stället har jag tid att träna på annat. På vintern är det bra att träna till exempel lydnad.

Vi har också ofta besökt platser där det finns mycket människor. Det är viktigt med socialisering och miljöträning. Vi har gått på stan och sett oss omkring. Där möter man människor, hundar, cyklister och bilar. Det är viktigt att kunna gå förbi alla de här lugnt och utan att vara alltför intresserad. Jag har uppfört mig bra på promenaderna. Innan snön kom var vi också några gånger och tittade på när mammas kompis hade fotbollsträning. Vi lekte och tränade lydnad nära fotbollsplanen. Eftersom jag älskar bollar och springande människor tyckte mamma att det är en bra plats att träna på. Jag koncentrerade mig helt på mamma och träningen och brydde mig inte om vad som hände på planen. Jag fick fulla poäng eller kanske rättare sagt mycket godis och en ny boll.  

Vi har också ofta besökt mammas släktingar och vänner. Jag älskar människor och ibland är jag så ivrig att jag håller på att krypa ur skinnet, men vi har övat på att hälsa lugnt på människor. Jag är numera ganska bra på det och låter människorna klia mig även om jag ibland har energi så det förslår. Vi har också gjort slädturer med en häst som en av mammas kompisar äger. Jag håller mig lugn nära hästar och går snällt bredvid släden. Senast när jag var på jobb på mamma tränade vi också med störningar så att mammas arbetskamrat tränade lydnad med sin hund medan mamma och jag lekte.  Till en början var den andra hunden och hundföraren längre bort, men så småningom kom de närmare. Det var så roligt att leka med mamma så jag brydde mig egentligen inte om den andra hunden. De gick förbi mig på ett par meters avstånd, men vi fortsatte att leka.

Men nu är det läggdags, i morgon måste jag vakna tidigt till jobbet. Kanske vi tränar detsamma som förra gången jag var där.

Voff voff!