På land ”Vi har ju ingen chans” – sådan här var övningen av Gränsbevakningsväsendets 1:a beredskapspluton
Två stora kamouflagemönstrade helikoptrar smattrar cirka en meter ovanpå vattenytan medan operatörerna i full utrustning släpper sig ner till sina positioner i skyddet av stenar och träd. Den starka luftströmmen stänker vatten på mig. Bullret är starkt trots hörselskydd. Det är ju full fart här, hur har man hamnat i detta? Låt oss spola lite bakåt.
Vi har anlänt till en ö som ligger mitt ute på en sjö i Östra Finland. Trots det kyliga vädret är sjön stilla, och det hörs inga extra ljud. Här har jag fått äran att följa övningen av Gränsbevakningsväsendets 1:a beredskapspluton från första parkett.
Scenariot är enkelt: på ön finns tre beväpnade män, som beredskapsplutonen kommer för att gripa. Männen tänker dock inte ge något bort gratis. De har beväpnat sig upp till tänderna och gillrar i god tid olika handgranatsfällor omkring ön, fulla av självförtroende.
Vi har i förväg fått besked om beredskapsplutonens ankomsttid. Låt oss kalla det för fyndigt skaffat underrättelse, även om det låter mer som en allmosa. Tiden går sakta när vi väntar, men exakt vid den överenskomna tidpunkten börjar det höras tilltagande helikopterljud bakom träden.
De agerar snabbt utan att slösa en sekund.
När beredskapsplutonen nått marken börjar en hård strid på ett par minuter. Valmarit rycker fram mot byggnaden som innehas av fienden, alltså oss, snabbt och säkert, genom störtanfall och förstärker varandra. Handgranatsfällor förblir inte oupptäckta och slutligen går ingen av dem av. Trots förberedelserna hamnar vårt gäng snabbt i underläge.
- Vi har ju ingen chans, tänker jag medan en operatör svischar förbi mig och rör sig målmedvetet mot den grönmålade bastubyggnaden. Lyckligtvis är jag inte själv ett mål, utan skiljer mig tydligt från andra i min knallgula reflexväst.
Den första mannen har redan gripits i tidig fas, och han avväpnas medan den andra fortsätter att strida. Snart träffas även han i benet, och eldstriden med lösa patron är över. De båda vägleds med svansen mellan benen till kanten av ön för att vaktas. Ön granskas i grund och botten för eventuella andra hot. De agerar snabbt utan att slösa en sekund. I verkligheten har man inte råd till det.
Snart konstateras ön vara tom. Men här har man ju bara två män av fiendetrion fasttagna. Övningen tycks inte vara över än. En del av planen är också att en person flyr med motorbåt. Han inledde sin flykt redan i god tid innan orkanen svepte över ön. Han kommer dock inte långt, eftersom helikoptrarna som lämnat operatörerna på ön surrar runt honom oupphörligt. Till slut hinner den flyende inte ens stiga i land förrän han åker fast.
- Motorn bestämde sig för att stanna mitt på sjön, harmas han efter övningen. Yttrandet låter som en förevändning.
Det säger mycket om beredskapsplutonens effektivitet vad en av stridsmännen som gav sig på beredskapsplutonen yttrade efter övningen.
- Bullret var så högt och det hände så mycket, att jag snart bara förmodade att jag träffats, sa han andfådd.
Man får ett ytterst professionellt intryck av den 1:a beredskapsplutonens verksamhet. De schabblar inget onödigt och ingen sten lämnas ovänd.
Efter att övningen avslutits med att valmarit segrat oss överlägset tar vi en välförtjänad andhämtningspaus. Att ta emot stryk är minsann arbete så det förslår. Beredskapsplutonens operatörer ser dock ut som att de inte ens svettades. De skulle vara redo för att störta in på en annan övning, om en var arrangerad.
Någon gräver fram ett korvpaket och slår korvarna i grillen. Beredskapsplutonen stannar dock inte för att äta. Helikoptern återvänder ovanför ön för att visa sin styrka, och männen klättrar ombord. Nåväl, mer korv för oss.
Text: Elias Juuti
Bilder: JP Savimäki
