På land Hur utbildningen fick sin början vid Gränsbevakningsväsendet

Kapten Nikoskelainen vid Salmi gränsbevakningssektion hade knappast kunnat gissa att man ännu hundra år senare skulle komma ihåg den underofficerkurs som han ledde. Kursen är minnesvärd av en särskild anledning, eftersom den var den första i sitt slag vid den nygrundade underofficersskolan för gränsbevakningssektionerna (fi. förkortning RAUK), när den inleddes på kasernområdet vid staben för Kajanalands gränsbevakningssektion i Kajana 20.10.1926. Underofficersskolan var den första läroanstalten vid Gränsbevakningsväsendet som erbjöd utbildning, och tack vare den firar vi nu utbildningens 100-årsjubileum.  

Programmet för den första underofficerkursen följde till stor del Försvarsväsendets (senare Försvarsmakten) utbildningsprogram. På grund av omständigheterna i gränstrakten fäste man redan då stor vikt vid vildmarkskunskaper, partigängar- och underrättelseutbildning samt orientering. Fältväbeln för den första underofficerkursen var Juho Pössi, blivande riddare av Mannerheimkorset. Kursen pågick i tre månader, efter vilket skolan flyttades till Salmi gränsbevakningssektion, Manssila kasernområde.  

Deltagarna på kurserna 2–6 fick sin utbildning i Manssila, tills kursen bytte ort igen. I början av september 1928 inleddes den sjunde kursen på kasernen vid staben för Joensuu gränsbevakningssektion i Höytäinen, nuvarande Onttola. Detta visade sig vara en mer hållbar lösning, för det utbildades underofficerare i Onttola ända tills vinterkriget bröt ut. Till underofficersskolan kommenderades sådana gränsbevakarsoldater som ännu inte var underofficerare när de ryckte in, och vilka man senare ville rekrytera som stamunderofficerare. Dessutom beordrades beväringar till kurserna.

Innan krigstiden växlade längden på kurserna mellan tre och sex månader. Före vinterkriget hade ungefär 1 100 män utexaminerats från underofficersskolan. I samma byggnad som underofficersskolan i Onttola fanns sedan 1933 en nygrundad gränsbevakningsskola med inriktning på manskapsutbildning, samt ett gränssoldathem. Detta ledde till brist på utrymme, vilket löste sig när soldathemmet flyttades till andra lokaler och Gränsbevakningsskolan flyttades till Lieksa år 1936. På den tiden färdigställdes en byggnad i Lieksa, det så kallade Timitra-slottet, som Gränsbevakningsväsendet använde länge. 

Innan krigen bar Joensuu gränsbevakningssektion huvudansvaret för verksamheten vid skolorna vid Gränsbevakningsväsendet, eftersom både underofficersskolan och gränsbevakningsskolan var underställda sektionen, som också hade underhållsansvaret för dem. Dessutom kom utbildarna från Joensuu gränsbevakningssektion. Utbildningsbyrån vid staben för Gränsbevakningsväsendet ledde verksamheten vid skolorna.

Många som genomförde kursen trädde i tjänst vid gränsbevakningssektionerna, och för vissa ledde karriären till officersutbildningen. När vinterkriget bröt ut var dessa män en del av Finlands arméns officer- och underofficerkår, vare sig de var i Gränsbevakningsväsendets tjänst på den tiden eller inte.

En fältväbels berättelser

Fältväbel Nieminen vid underofficersskolan skrev år 1937 följande om underofficerutbildningen, som hade då uppnått en ålder av dryga tio år:

Tjänstgöringen är varierande och intensiv från morgon till kväll, eftersom studerandena under cirka fyra månader ska få all den kunskap som de som blivande gruppchefer behöver. När studerandena är entusiastiska över sina uppgifter och utökar sina kunskaper med flitiga självstudier går de framåt i studierna snabbt. Dagarna förflyter i den raska utbildningens tecken. De kraftfulla soldatsångerna ljuder, och ibland ger de häftiga stormningsropen uttryck för närstridens bisterhet. Dagarna, veckorna och månaderna lider snabbt, och god aptit samt vilsam sömn får en att känna sig stark och frisk. Vid sidan av den egentliga tjänstgöringen deltar man också i gemensamma fritidsaktiviteter. Sång, som hör så nära ihop med soldatliv, är väldigt populärt. De tunga stegen under långa marscher får en raskare takt tack vare de kraftfulla soldatsångerna.  

Idrott är också väldigt populärt. Tjänstgöringen vid skolan i sig innefattar redan många olika grenar inom fysisk fostran, i vilka huvudvikten ligger på gymnastik, sport och lek. Vid sidan av den egentliga tjänstgöringen håller man ändå på med bollspel på sommaren, av vilka boboll står i förgrunden. Spring-, kast- och hoppgrenar är också populära, och det går bra an, när idrottsplanen ligger alldeles intill skolan. Om vintrarna åker man skidor, och det ingår även i vinterutbildningen i väldiga mängder. Stående längdhopp ingick också i vintersportsprogrammet, och tävlingar om att vara bäst utvecklades ofta till mycket hårda kamper. Många goda idrottares väg har lett till underofficersskolan, där de genom att visa ett gott exempel och inspirera andra har visat mannakraft bland studerandena, och på så vis har de bidragit mycket till vår idrott. Genom gymnastik, sport och lek lär pojkarna sig flexibilitet, samtidigt som det gör gott med litet omväxling från den intensiva tjänstgöringen. Det arbete som Gränsbevakningssektionens underofficersskola gjorde under sin tid har varit mycket värdefullt.

Utbildningen i underofficersskolorna under 1930-talet

Utbildningen på underofficersskolornas kurser var intensiv och sträng. Det fanns oftast 50–60 studerande på kurserna under 1930-talet. Det visade sig vara utmanande att utarbeta utbildningsprogram, eftersom både beväringar och stamanställda, som redan länge hade varit i bevakningssektionernas tjänst, deltog i kursen samtidigt.

När underofficersskolan låg i Onttola blev det vedertagen praxis att ordna två kurser om året. Utbildningen tog efter flera års arbete en bestående form, som innehöll följande utbildningsgrenar (enligt ett dokument från 1938 som finns i Riksarkivet):

• formell utbildning
• stridsutbildning
• fälttjänstgöring
• skjutövning
• fysisk fostran
• allmän underofficerutbildning
• bildning och underhåll
•  kontroller

Dessutom fick vissa specialstuderande specialutbildning. Till specialutbildningen räknades  

• maskingevärsutbildning
• granatkastarutbildning
• spaningsutbildning
•  ordonnansutbildning.

De underofficerstuderande som placerades inom underhållet kunde specialisera sig enligt följande utbildningsgrenar:

• skrivareutbildning 
• medicinalutbildning
• veterinärutbildning
•  vapenutbildning
• utbildning i montering av telefonstolpar och underhåll av telefonförbindelser
• ekonomiunderofficersutbildning

Utbildning vid bevakningssektionerna

Redan innan krigen under Gränsbevakningsväsendets första årtionden delades utbildningen in i undervisningen vid väsendets skolor och undervisningen vid gränsbevakningssektionerna. När organisationen utvecklades tog staben för Gränsbevakningsväsendet en mer styrande roll i utbildningsverksamheten, som gränsbevakningssektionerna hade ansvarat för under de allra första åren. Staben för Gränsbevakningsväsendet skickade utbildningsprogram till staberna för gränsbevakningssektionerna i början av varje år. Utifrån utbildningsprogrammet utarbetade staberna för gränsbevakningssektionerna egna planer för utbildningen som erbjöds under året. Planerna skickades till staben för Gränsbevakningsväsendet för godkännande. 

Staberna för gränsbevakningssektionerna gjorde detaljerade instruktioner utgående från sina planer och delade ut planerna till sina gränskompanier. Det återstod för gränskompanierna att inom sina ansvarsområden utarbeta veckoprogram för utbildningen. Cheferna för gränsbevakningsstationerna utbildade gränsbevakare vid bevakningsstationerna enligt veckoprogrammet. Manskapet på bevakningsstationerna samlades för kompaniets övningsdagar 1–2 gånger om året.  

De allra viktigaste utbildningsdagarna vid gränsbevakningssektionerna ansågs vara de krigsövningar som ordnades varje sommar och vinter och varade i 2–3 veckor. Dessa utbildningsdagar inom militärt försvar, som också kallades för ”lägerövningar”, ingick i varje gränsbevakningssektions utbildningsprogram. Trupper från gränsbevakningssektionerna deltog också ofta i arméns och skyddskårsorganisationens krigsövningar.  

Jani Loijas
amanuens, Gränsmuseet